Cecilia Träff Bildjournalist

…av praktiken.

Det finns inget som helst negativt med själva praktiken. Jag står helt och klart fast vid att det här är det roligaste jobbet jag kan tänka mig. Variationen, mötet med människor, situationerna man aldrig tänkt att man skulle hamna i, det är så galet roligt! Varje morgon kommer jag till redaktionen med vetskapen att vad som helst kan hända. Nog kan det finnas inbokade jobb, men de är sällan vad man föreställer sig, och andra saker brukar dyka upp under dagen. Även om alla jobb inte är spännande och roliga så vet jag att jag lär mig, att jag kan använda tillfället till att utvecklas.

Så har vi gått snart nio veckor. Den där totala utmattningen som fanns i början borde ha gett vika. Hela tiden får jag höra att jag måste ta vara på den här tiden, ta alla chanser att följa med på jobb (framförallt sport) på kvällar och helger. Och tro mig, jag vill jättegärna följa med och lära mig av alla underbara fotografer omkring mig. Jag vill lära mig plåta hockey, fotboll, innebandy, basket, curling, ridning, ALLT! Men min kropp är inte på. Jag är så trött när jag kommer hem på kvällarna att jag stupar i soffan eller sängen och på sin höjd orkar se ett avsnitt av en TV-serie eller läsa några kapitel i en bok. Bäst är det om jag dessutom orkar laga och äta någon mat.

Jag får dåligt samvete för att jag inte kan ge 150%. Och för tillfället kan jag inte ens ge 100% eftersom jag är så trött varje dag. Jag kan sova 11 timmar (som i natt) och fortfarande vara helt utmattad dagen efter. Hur ska jag då orka gå några timmar till på kvällen? Det känns ganska omöjligt. Under praktiktiden har tidningen och redaktionen högsta prioritet. Det är där mitt fokus bör ligga och ligger. Men världen runt omkring står inte stilla, och vissa andra saker behöver också fixas. Men energin? Oftast alldeles för låg. Jag vill utvecklas, utmana mig själv, ge allt, för att bli bättre och lämna efter mig ett gott intryck på praktikplatsen.

Så ta bort snön, ge mig lite sol och värme, låt mina visdomständer sluta växa och energin återvända. Då skulle allt kännas så mycket bättre.

Tunga grejer. Plåtade byggandet av nya E4:an. Kul jobb!

Förra veckan var det sportlov i Sundsvall (fett sent jämfört med Skåne, det är ju bara ett par veckor kvar till påsk nu..). I alla fall så körde vi en sportlovsbild om dagen i tidningen, och jag var först ut. På måndagen var en fritidsklass på biblioteket och hade trumkurs, det kändes som ett exotiskt inslag i sportlovsvärldens annars vintriga karaktär. Barnen var VÄLDIGT taggade på att vara med i tidningen.

Varje tisdagmorgon har fotograferna på ST bildmöte med finfrukost. Jag tror de har gjort det tidigare, men nu har det i alla fall tagits upp igen och vem är jag att klaga? Det är jättemysigt att komma tisdag morgon och äta gott och prata bild ihop. Det är så trevligt folk här!

Kanske skulle jag ha valt en mellobild som veckans bild att ta med, men jag visste ärligt talat inte vilken jag skulle välja, så jag körde på ett jobb jag gjort tidigare (det blev inget möte förra veckan så jag fuskade lite och tog en från veckan innan). Det var ett uppslag om tre tjejer som höll ridlektioner för sina manliga klasskompisar som del av sitt projektarbete. Jag åkte dit själv, plåtade, filmade, skrev. Så himla roligt att göra allting!

Hur sammanfattar man en helg som varit så otroligt häftig, fantastiskt rolig och helt ofattbart boostad med deadlines, glitter och kändisar?
Jag börjar någon gång runt 2002.

Ett av mina tidigaste mellominnen är när Afrodite gick vidare till final från deltävling. Det var första året man körde med deltävlingar, och helt plötsligt var det mello i sex veckor istället för en enda lördagskväll. Tjejerna hade inte sina glitterklänningar i Norrköping, utan flerfärgade läderbyxor. De var lite hippa. I samma tävling deltog Poets (med bl a Jimmy Jansson) med låten What difference does it make, och av någon anledning kommer jag även ihåg det framträdandet. Mamma och jag tittade i vardagsrummet, hon höll på att stryka något samtidigt.
Året efter, 2003, eskalerade intresset, och min hyffsat gedigna schlagerskivsamling påbörjades. Fråga mig om melodifestivalen 2002-2007 och kunskaperna sitter troligtvis kvar. När Carola vann med Evighet 2006 var jag på plats under genrepet i Globen. Ungefär samtidigt började jag filma OB (outside broadcasting, x antal kameror kopplade till en tv-buss där allting klipps, precis som mello görs). Då växte drömmen fram att en dag få jobba med Melodifestivalen.

Jag är en person som går all in för saker som gör mig glad. Det finns många exempel på det, och Melodifestivalen är ett av dem. Tre gånger har jag varit på finalgenrep i Globen, och en gång på själva finalen. När jag inte varit där har jag självklart suttit bänkad framför tvn, och de gånger jag tvingats missa en tävling har det på riktigt känts tråkigt. Jag har en skivsamling som inte bara innefattar de svenska tävlingarna (2001-2013 plus samlingsskivor), utan även Eurovision Song Contest (sedan 2000) samt flera år av lilla melodifestivalen och mellos motsvarighet i Danmark och Tyskland. Jag är en nörd helt enkelt.

När jag kom som praktikant till Sundsvalls Tidning trodde jag aldrig att jag skulle få leva ut min dröm här, på en lokaltidning i Norrland. Under någon av de första veckorna jag var här åkte Jerker och Maria ner till Karlskrona för att följa Yohio i deltävlingen. ASCOOLT, tyckte jag. Som bekant gick han vidare till final. När han var hemma i Sundsvall veckan efter fick jag plåta honom. Det var ett riktigt knivigt jobb, men väldigt roligt. Det var ju en mellostjärna! I mellokostym! Jag skrev ett inlägg på vår praktikblogg om hur gärna jag en dag vill jobba på mello, och ja, sen blev jag ST:s videoreporter på plats i Friends Arena under finalen.

Maria och jag åkte ner till Stockholm i torsdags morse. Vi speed-dejtade artisterna och programledarna, varje media fick 3 minuter att ställa frågor och fota/filma, och gick på repetitionerna med Sean Banan, Robin Stjernberg och Yohio. När Yohios basist Fredrik Holmlund stukade foten under ett rep fick vi nyhetnäsa och det blev en timme av hetsigt skrivande, redigerande, ringande, pratande, levererande. Fotografer som vi är lyckades vi med konststycket att inte ha en enda penna i närheten när jag intervjuade basisten på telefon. Tur man har helt okej minne. Pressrummet skulle stänga halv tio, men vi var mitt uppe i allting och hade tur att de som jobbade hade förståelse för vårt jobb. Det var mycket adrenalin i kroppen när vi åkte tillbaka till lägenheten.

Eftersom vi kommer från en så liten tidning fick vi inte vara i fotopoolen under själva finalen, utan fick hålla oss till godo med sittplatser under genrepen. På fredagen var våra platser inte direkt lysande, med kameror i vägen nästan hela tiden. Vi hoppades på bättre platser under lördagens rep, men möttes av beskedet att biljetterna var slut när vi anlände till arenan 10 minuter efter öppnandet. Efter lite ångest och mycket driv från Marias sida fick vi dock tag i biljetter precis innan genrepet drog igång. Och bra biljetter dessutom!

Under själva finalen satt vi i pressrummet och tittade på sändningen på skärmar. Tyvärr gick inte omröstningen från juryn särskilt bra för sundsvallssonen Yohio, och när vi fick göra oss redo att springa in i green room efter resultatet låg han sist. Tittarnas röster fick vi höra stående i ingången till arenan, och det var inte lite nervöst! En andraplats blev det, vilket då kändes ganska tråkigt men nu känns rätt bra. Snabbt jobb, redigering, leverans innan vi kunde pusta ut – på efterfesten!

Det blev ett lååååångt inlägg det här, kul om ni har orkat läsa (eller bara tittat på bilderna)! Det har varit en galen upplevelse. Just nu är jag riktigt trött, och riktigt glad. Jag har fått skriva, fota, filma, chatta med läsare. Jag har blivit publicerad på webben och i tidningen, och fått fina kommentarer både från Maria och Jerker, och från redaktionen. Förtroendet och möjligheten jag har fått från tidningens redaktion känns enormt bra. De ville skicka mig till mello. Ofattbart coolt. Jag har fått en självförtroendeboost den här helgen som jag hoppas hänger i sig ett bra tag!

Tja bloggen!

Jag tänkte att vi skulle ta och prata om det här med min usla självdisciplin.
Sen tänkte jag om. Hur kul är det liksom?

Vad som däremot är SKITKUL, är att jag imorgon klockan 05.06 åker mot hufvudstaden för att jobba på MELLO. Du hörde rätt. Jag, Cecilia Karolina Träff, ska vara Sundsvalls Tidnings videoreporter under finaldagarna för Mello 2013 på Friends Arena. Det är galet stort, och något som jag inte ens kunnat drömma om (eller jo, det gjorde jag) när jag var på min första Mello 2006.

Så här såg det ut då:

Jag har precis fått min Nokia 3310a pimpad i äkta schlagerkostym; rosa fluff. Bredvid mig sitter Susanne och är något mindre exalterad. Jag tror att Fluffy (ja, det var vad min kära telefon hette efter denna kväll) gör någon slags dans när den här bilden tas. Jag är inte säker.

I dag har jag ledigt eftersom jag kommer jobba tokmycket i helgen. Henrik och jag tog en “mysig” skidtur på sjön innan. Det var inte så mysigt att åka längdskidor för första gången på en så där 19 år, jag hade noll balans och det blåste storm. Dålig kombo. Fick inte ens någon motion. Så kan det va!