Livet är en riktig jävla schlager
Hur sammanfattar man en helg som varit så otroligt häftig, fantastiskt rolig och helt ofattbart boostad med deadlines, glitter och kändisar?
Jag börjar någon gång runt 2002.
Ett av mina tidigaste mellominnen är när Afrodite gick vidare till final från deltävling. Det var första året man körde med deltävlingar, och helt plötsligt var det mello i sex veckor istället för en enda lördagskväll. Tjejerna hade inte sina glitterklänningar i Norrköping, utan flerfärgade läderbyxor. De var lite hippa. I samma tävling deltog Poets (med bl a Jimmy Jansson) med låten What difference does it make, och av någon anledning kommer jag även ihåg det framträdandet. Mamma och jag tittade i vardagsrummet, hon höll på att stryka något samtidigt.
Året efter, 2003, eskalerade intresset, och min hyffsat gedigna schlagerskivsamling påbörjades. Fråga mig om melodifestivalen 2002-2007 och kunskaperna sitter troligtvis kvar. När Carola vann med Evighet 2006 var jag på plats under genrepet i Globen. Ungefär samtidigt började jag filma OB (outside broadcasting, x antal kameror kopplade till en tv-buss där allting klipps, precis som mello görs). Då växte drömmen fram att en dag få jobba med Melodifestivalen.
Jag är en person som går all in för saker som gör mig glad. Det finns många exempel på det, och Melodifestivalen är ett av dem. Tre gånger har jag varit på finalgenrep i Globen, och en gång på själva finalen. När jag inte varit där har jag självklart suttit bänkad framför tvn, och de gånger jag tvingats missa en tävling har det på riktigt känts tråkigt. Jag har en skivsamling som inte bara innefattar de svenska tävlingarna (2001-2013 plus samlingsskivor), utan även Eurovision Song Contest (sedan 2000) samt flera år av lilla melodifestivalen och mellos motsvarighet i Danmark och Tyskland. Jag är en nörd helt enkelt.
När jag kom som praktikant till Sundsvalls Tidning trodde jag aldrig att jag skulle få leva ut min dröm här, på en lokaltidning i Norrland. Under någon av de första veckorna jag var här åkte Jerker och Maria ner till Karlskrona för att följa Yohio i deltävlingen. ASCOOLT, tyckte jag. Som bekant gick han vidare till final. När han var hemma i Sundsvall veckan efter fick jag plåta honom. Det var ett riktigt knivigt jobb, men väldigt roligt. Det var ju en mellostjärna! I mellokostym! Jag skrev ett inlägg på vår praktikblogg om hur gärna jag en dag vill jobba på mello, och ja, sen blev jag ST:s videoreporter på plats i Friends Arena under finalen.
Maria och jag åkte ner till Stockholm i torsdags morse. Vi speed-dejtade artisterna och programledarna, varje media fick 3 minuter att ställa frågor och fota/filma, och gick på repetitionerna med Sean Banan, Robin Stjernberg och Yohio. När Yohios basist Fredrik Holmlund stukade foten under ett rep fick vi nyhetnäsa och det blev en timme av hetsigt skrivande, redigerande, ringande, pratande, levererande. Fotografer som vi är lyckades vi med konststycket att inte ha en enda penna i närheten när jag intervjuade basisten på telefon. Tur man har helt okej minne. Pressrummet skulle stänga halv tio, men vi var mitt uppe i allting och hade tur att de som jobbade hade förståelse för vårt jobb. Det var mycket adrenalin i kroppen när vi åkte tillbaka till lägenheten.
Eftersom vi kommer från en så liten tidning fick vi inte vara i fotopoolen under själva finalen, utan fick hålla oss till godo med sittplatser under genrepen. På fredagen var våra platser inte direkt lysande, med kameror i vägen nästan hela tiden. Vi hoppades på bättre platser under lördagens rep, men möttes av beskedet att biljetterna var slut när vi anlände till arenan 10 minuter efter öppnandet. Efter lite ångest och mycket driv från Marias sida fick vi dock tag i biljetter precis innan genrepet drog igång. Och bra biljetter dessutom!
Under själva finalen satt vi i pressrummet och tittade på sändningen på skärmar. Tyvärr gick inte omröstningen från juryn särskilt bra för sundsvallssonen Yohio, och när vi fick göra oss redo att springa in i green room efter resultatet låg han sist. Tittarnas röster fick vi höra stående i ingången till arenan, och det var inte lite nervöst! En andraplats blev det, vilket då kändes ganska tråkigt men nu känns rätt bra. Snabbt jobb, redigering, leverans innan vi kunde pusta ut – på efterfesten!
Det blev ett lååååångt inlägg det här, kul om ni har orkat läsa (eller bara tittat på bilderna)! Det har varit en galen upplevelse. Just nu är jag riktigt trött, och riktigt glad. Jag har fått skriva, fota, filma, chatta med läsare. Jag har blivit publicerad på webben och i tidningen, och fått fina kommentarer både från Maria och Jerker, och från redaktionen. Förtroendet och möjligheten jag har fått från tidningens redaktion känns enormt bra. De ville skicka mig till mello. Ofattbart coolt. Jag har fått en självförtroendeboost den här helgen som jag hoppas hänger i sig ett bra tag!
Cecilia Träff Bildjournalist 