Cecilia Träff Bildjournalist

Nio månader har gått sedan jag landade i drakarnas stad. Sedan jag bekantade mig med Kubals färgglada skorstenar, bergen åt norr och söder, vår lilla universitetsstad, drakarna som kantar Storgatan, menyn på Divan, backarna som aldrig tar slut och nyheter om vägglöss, Takida och Norra Kajen. Ser jag tillbaka på den här tiden förra året så kan jag bara vara oändligt tacksam för att livet rör sig i en riktning som är både ljusare, gladare och känns mer rätt än de senaste åren har gjort.

Det har hänt otroligt mycket under mina två första terminer på bildjournalist-programmet i Sundsvall. Bara en sådan sak som att fullfölja två universitetsterminer och känna att jag äntligen har hittat något jag trivs med känns som en bedrift. Jag har dessutom inte halkat efter i något, men samtidigt släppt efter lite på mina krav på mig själv. Jag har inte pressat ihjäl mig, men när jag valt att satsa på saker så har det gått bra. Jag har ännu inte fått betyg på metod- och uppsats-kurserna, men jag vet att jag iallafall är godkänd. Och just nu känns det mer än tillräckligt bra.

För mindre än en vecka sedan klarade jag teori och uppkörning och lär inom snar framtid ha ett litet rosa plastkort i min ägo. Jag anser personligen att körkortshypen är överskattad, men självklart inser jag att det är bra att jag har fixat det nu, så att jag förhoppningsvis kan få jobba lite med det jag vill under hösten. Något som helt enkelt inte går om man inte kan köra bil, då det är fullkomligt omöjligt att röra sig utan motor i en stad av den enorma storlek som Sundsvall utgör. Så det så.

Loreen vann Eurovision och jag håller tummarna för att finalen hålls i Tonhallen nästa år. Vore fett. Annars reagerar jag mest på att när det går bra för Sverige så är det heeeelt okej att tycka om Melodifestivalen och ESC. Övriga år är det något man gärna ska göra i smyg, och kanske kolla på för att ens föräldrar gillar det och tv:n ändå stod på, inte för att det faktiskt är något man anser innebära en underhållande lördagskväll. Men nu. Nu är man sjukt osvensk och en skam för landet om man inte är beredd att betala de 5 miljoner det kostar att fixa en biljett till ESC-finalen 2013. Spännande.

Eurovision-final i Tonhallen eller ej, jag vill skänka en tacksamhetens tanke till denna Medelpads stolthet. En stad som jag trivs förvånansvärt bra i och som ger mig en utbildning jag brinner för, ett tempo som passar mig utmärkt och människor runt omkring mig som inspirerar och stöttar och är fullkomligt underbara. Jag är glad att jag får bo här i minst två år till. På den tiden kan mycket hända och jag hoppas att livet fortsätter i den riktning det nu är på väg.

Skriver b-uppsats för tillfället. Eller rättare sagt, gör saker som känns betydligt mer angelägna än att skriva b-uppsats. Till exempel kollar Solsidan-bloopers på Youtube.

Annars skriver vi om reklam i tidskrifter för barn.

Söta lilla Mongo som jag har fått hänga med en del de senaste fem veckorna (kommentarer om namnet är överflödiga och jag är fel person att ställa till svars).

Jenniffer ville ha hjälp att välja ut bilder till sin facebook-profil, så jag letade igenom de bilder jag har under favoriter på datorn. På skoj föreslog jag den här bilden, som är en av de 2000 jag tog på för mig okända människor under Pride 2010, varpå Jenniffer konstaterade att hon känner fyra av personerna på bilden.

Ganska fet-liten chans känner jag.